En tur i Gran Canarias historiska vagga:

Stadsvandring i Teldes gamla kvarter

Text: Karin Bertilsson
Foto: Leif Kempe / La Fedac / Patrionato de Turismo
I onsdags genomförde Karin Bertilsson sin andra stadsvandring i Telde inför en hänförd publik från Skandinaviska Klubben. Telde, Gran Canarias andra största stad, är nämligen en stad med en rik och faschinerande historia, som förknippats med bland annat möbler, sockerodling och häxeri! Telde var också öns allra första stad och kunde ha blivit huvudstad om inte ortens urinnevånare hade varit så stridiska.

Under senare hälften av 1900-talet blev Telde känt som möbelstaden för alla snickeriverkstäder som fanns där. I slutet av 1990-talet började man lansera sig som historiskt centrum. Telde var förmodligen den första orten – efter Las Palmas – som förstod att man måste vårda sina gamla byggnader och ta vara på arkeologiska fynd och göra allt detta tillgängligt för allmänheten. Detta har inte minst gynnat alla turister som vill lära känna det äkta och genuina Gran Canaria.

Det har satsats mycket pengar genom åren på kurser i Teldes historia och organiserade rundvandringar. Telde har också en egen kulturell tidskrift, förmodligen den enda på hela ön.

– För 10-12 år sedan sågs alltid många turistbussar i Telde dagligen, men just nu har jag en känsla av att turisternas intresse har svalnat lite och de stora busslasterna har förflyttat sig till Aguimes och Galdar. Det är synd för här i Telde forstätter man att ta vara på sitt historia arv på ett fint sätt, sa Karin Bertilsson under standsvandringen.

Telde är ett gammalt ord som än i dag används i norra Afrika och som betyder ”bördig”. Ordet kan också betyda ”en plats där fikonträd växer”. Av detta blev namnet Telde till, och man kan tänka sig hur det måste ha sett ut i området när det namnet kom till.

Innan den spnaska erövringen var Gran Canaria uppdelat i två ”kungadömen”. De små orterna Tara och Cendro här intill Telde var säte för ett av dessa kungadömen. Här nära kusten levde urinnevånarna i ett väl organiserat samhälle, där man bodde i grottor som man grävde ut i de mjuka bergsväggarna, eller i små låga hus byggda av sten som man lade uppepå varandra utan fogmassa. Man använde den soliga sydsidan av bergskullarna för boende och den svalare nordsidan för att begrava sina döda.

Getskötsel, odling av korn och senare vete, fiske och insamling av frukter var vad man levde av. Man dyrkade en gud vid namn Acorcan och man hade en präst; Faycan och man offrade mjölk och smör till ”de högre makterna”.

När de första europeerna kom hit 1341 uppskattades befolkningen till ca 15000 personer. De som kom hit först var en expedition på tre skepp som den portugisiske kungen Alfons IV skickade hit för att utforska öarna. De tar med sig ett antal av innevånarna till Europa. Detta blev början till en lång rad av sjöfarare som kom hit från Italien, Spanien och Portugal. Många gånger tog de med sig ”guancher” för att sälja som slavar i Europa.

Påven Clemente VI fick höra talas om öarna och orten här vid kusten och utnämde Telde till stad år 1351 för att kunna skapa ett biskopsdöme och börja missionera. Det betydde inte att orten förändrades nämnvärt. Telde fortsatte att vara en liten by precis som tidigare under en lång tid efteråt.

En grupp mallorkinska munkar kommer hit för att missionera och de bygger ett torn som används som bönehus, där San Juan kyrkan ligger idag och man byggde också ett torn vid Gando som tjänade som vakttorn när främmande skepp närmade sig kusten.

Under många år levde munkar och ”guancher” i fredlig samvaro. Det kom också skepp då och då och de utbytte varor med lokalbefolkningen. ”Guancherna” fick redskap och verktyg, i utbyte för att sjömännen fick färskvatten, frukt, djurskinn och drakblodsav. Dessa var mycket eftertraktade varor i Europa.

Mot slutet av 1300-talet ändrar de besökande expeditionerna karaktär och blir alltmer fientliga. De tog tillfånga ”guancher” som de sedan sålde som slavar i Europa. ”Guancherna” i sin tur försökte jaga bort inkräktarna och dödade de mallorkinska munkarna som de trodde stod i förband med inkräktarna. Guancherna kastade många av munkarna i Jinamarkratern.

Totalt blev fyra biskopar i tur och ordning utnämda av påven men ingen av dem kom någonsin att sätta sin fot på ön. Pga ”guanchernas” ovilja att ha spanjorerna boende på ön flyttades biskopsdömet till Lanzarote där innevånarna vid det laget var helt kuvade av spanjorerna.

Att kalla denna koloni ”biskopsdöme” låter som något stort och pampigt men i själva verket var det bara en institution på pappret, och på Lanzarote byggdes bara ett enkelt kapell.

En rad personer fick påvens tillstånd att försöka erövra öarna, och en av dem var fransmannen Juan de Bethancourt som tillsammans med Gadiffe dela Salle tog Lanzarote och Fuerteventura i besittning.

Föutom slavar var europeerna ute efter en lavväxt ( orchilla ) som växer på klippväggarna här och som ger ett färgämne som var mycket eftertraktat i hela Eueopa på 1400-talet. Eftersom Bethancourts familj ägde stora väverier var han mycket intresserad av att komma åt mängder av denna växt.

Teldes Vapen:
Fortunatarum Prima Civitas Et Sedes Den första staden och sätet på ”de lyckliga öarna”. Det blå fältet representer himlen och det röda allt det blod som flöt under erövringen.
Nyckeln står för påvens välsignelse av staden.

 

Telde var den ort som först fick titeln stad och Telde hade också mycket väl kunnat bli huvudstaden på Gran Canaria efter erövringen. När generalen Juan Rejon kom hit med sina styrkor och steg iland på La Isleta hade han för avsikt att ta sig hit till Telde men en ”guanchekvinna” varnade honom för detta, och berättade att det låg män i bakhåll för att attackera honom på vägen till Telde. Därför valde Juan Rejon att slå sig ned vid den plats som kom att bli Las Palmas de Gran Canaria.

Trots Portugals protester blev det slutligen Spanien som fick rätten att erövra öarna och när detta väl var gjort delades marken upp. De som hade varit med och stridit eller satsat pengar fick jordlotter. De med hög militärrang fick de bästa landområdena och de som förband sig att börja odla sockerrör fick också stora ytor. En av dem var Alonso de Palenzuela. Han fick hela det området som idag är stadsdelen San Gregorio. I början kallade man detta område helt enkelt för Los Llanos- slättmarkerna här fick slavarna som man hade hämtet från Afrika bo. Slavarna bodde i enkla boningar som låstes på nätterna.

SAN FRANCISCOKVARTEREN

I Santa Maria de La Antigua byggde hantverkarna sina enkla boningar från slutet av 1400-talet och framåt. Man byggde också en liten kyrka. I början av 1600-talet grundades ett Francikanerkloster här, munkarna byggde också om kyrkan och snart började folket att kalla stadsdelen för San Francisco.

Munkarnas procession under påskveckan blev känd vida omkring och det sattes upp träkors längs vägen för att påminna omJesu lidande. Dessa kvarter har bevarat sin stil och än idag bor det och verkar många hantverkare här som månar om sin miljö och håller traditionerna levande.

SAN JUANKVARTEREN

Stadsdelen San Juan började växa upp 1483, när erövringen var avslutad och man byggde en krka på den plats där det gamla försvarstornet och bönehust hade legat. Marken här delades upp bland de som hade varit med och erövrat ön och här började de förmögna jordägarna att bygga sina palats. Denna stadsdel har traditionellt alltid hyst kyrkans och myndigheternas byggnader.

SAN GREGORIO

När man hade börjat med sockerodlingen och de stora sockerbruken i slutet av 1400-talet lät man slavarna från Afrika bo här i enkla skjul. Även de kanarier som arbetade på socker-plantagerna bodde här. Markärarna lät bygga en kyrka här för att slavarna skulle kunna höra gudstjänst. Denna kyrka tillägnades helgonet San Gregorio.

Så småningom blev slavarna frigivna och började med handel och detta blev den naturliga platsen för all slags kommers och man började hålla marknad.

Nu hade man en klar uppdelning; i stadsdelen San Juan fanns myndigheterna, här bodde kyrkans män och de mest förmögna. I San Francisco bodde hantverkare, och en del av dem var judar som hade tvingats lämna det spanska fastlandet. I San Gregorio där det tidigare bara hade funnits sockerodlingar och sockerbruk började det byggas upp en kommers med handelsbodar och marknader.

Det fanns under 1500-talet lagar som sade att omvända judar och muslimer inte fick bo i samma områden som de som var katoliker sedan många generationer tillbaka och därför höll varje grupp till i ”sin del” och blandade sig inte. Så småningom, ditlockade av utsikterna att tjäna pengar, kom det handelsmän från Las Palmas och slog sig ned i San Gregorio.

SOCKERRÖRSODLINGEN PÅ GRAN CANARIA

När spanjorerna hade erövrat Gran Canaria upptäckte de snart att det inte fanns några större rikedomar här. Inget guld eller silver, inga pärlor eller ädelstenar och de kanariska urinnevånarna fick inte längre tas till fånga för att säljas som slavar i Europa, för sedan de blivit kristna var de skyddade av kyrkan.

Men klimatet vargynnsamt och jorden bördig. En av erövrarna, Pedro de Vera for på 1480-talet till Maderia för att hämta sockerrörsplantor. Han tog också hit portudiser som var experter på sockerrörsodling. Marken här på ön delades upp mellan de som hade varit med om erövringen, alla soldater fick en jordlott och de som deklarerade att de tänkte odla sockerrör fick dubbelt så stor jordlott.

Sockerröret hämtades från Madeira och man också hit arbetare därifrån som kunde allt om odling och sockertillverkning.

Eftersom det var hans skyldighet att låta alla sina arbetare inklusive slavarna höra gudstjänst lät Alonso de Palenzuela bygga en liten kyrka 1485 som tillägnades helgonet San Gregorio. Senare sålde han marken till Gonzalo de Jaraquemada.

Hela Teldetrakten fylldes med sockerrörodlingar och sockerbruk, inte bara i Telde utan också i Aguimes och Ingenio. Namnet Ingenio syftar helt enkelt på den utrustning som användes för sockertillverkning.

Man exporterade sockret till norra Europa och från Europa köpte man konstverk till kyrkorna, dyrbara tyger m.m. Efter några årtionden minskade efterfrågan på det kanariska sockret och odlingarna minskade betydligt.

Man gjorde i ordning marken, d.v.s. högg ned alla träd och så småningom började sockerrörsodlingarna breda ut sig längs den norra och den östra kusten. Sockerrörsodlingarna krävde mycket arbetskraft under en ganska begränsad tid, från januari till juni och man hämtade negrer och morer från Afrika som görs till slavar.

Arbetsledarna var portugiser och många kanarier fick också arbete där. Italienare från hamnstaden Genua kom hit med sina skepp och skötte om transporten av sockret till Frankrike, Tyskland, Flandern och England. Där byttes sockret mot sådana varor som behövdes på ön, såsom vapen, redskap, metaller, dyrbara tyger, konstverk och kryddor. Just de religiösa konstverken från Flandern var mycket populära här på ön och många av dess verk kan man se än idag i de kanariska kyrkorna.

Sockerbruken kom att bli som riktiga fabriker, och som mest fanns dt här 25 sockerbruk. De flesta låg runt Telde, Arucas, Moya, Guia, Agüimes och Ingenio. Den sistnämda byns namn betyder just sockerbruk. Småodlarna som inte hade något eget bruk fick föra sin skörd till de stora bruken och sälja den där.

När sockerrören hade skördats maldes de sönder till en röra som man sedan pressade för att få ur saften. Pressarna kunde drivas med vattenkraft vilket var vanligt här i Telde eller också med dragdjur. De torra delarna som blev över användes som foder till djuren och även till bränsle.

Saften kokades i stora kopparkittlar, efteren lång kokning hällde man massan i formar där den fick stå och torka. Det finaste vita sockret sålde man till Europa och det lite sämre användes för konsumtion här på öarna. När odlingen var på sin topp var inkomsterna enorma men det fanns mindre positiva sidor, man höll sakta men säkert på att skövla all skog, för det krävdes mycket trä som bränsle till kokningen och för att göra lådor som sockret kunde transporteras i på skeppen.

Ett annat stort problem var de täta piratattackerna. Piraterna höll till här nära öarna och ibland tog de hand om sockerlasten direkt när skeppen var på väg till Europa och ibland attackerade de när skeppen var på väg tillbaka fullastade med dyrbarheter.

Runt år 1550 stod tillverkningen på topp men sedan började det gå nedåt, år 1590 fanns det bara fem sockerbruk kvar här på ön.

Orsaken till detta varatt spanjorerna hade tagit med sig sockerrörsplantor till Kuba och de andra öarna i Västindien där stora plantager anlades, portugiserna tog med sig plantor till Brasil, och det västindiska och brasilianska sockret såldes billigare i Europa än det kanariska och därmed var det slut på ”sötbrödesdagarna” på Kanarieöarna.

Till slut odlade man bara i liten skala för inhemskt bruk, fram till slutet av 1800-talet då man gjorde ett försök med odling i större skala och man började tillverka sprit av sockerrören.

Under långa tider kopplades Telde ihop med trollkonst, häxor och magi. Ännu idag finns det många så kallade ”kuranderos” – örtläkare – i området och andra som tror på naturreligion och ”hedniska” läror.

Den historiska anledningen till detta var helt enkelt alla de olika ursprung som befolkningen här hade. Folk med guancheblod fortsatte naturligtvis de andliga traditioner som deras förfäder haft, vilket även de efterlevande till slavarna från Afrika gjorde.

Det fanns även ett litet antal judar, som hade sina säregna religiösa riter, och det fanns även många fanatiska katoliker och personer som hade emigrerat till Kuba och sen återvänt.

Karin Bertilsson återberättade följande hemska historia om vad som kunde hända vidskepelsens spår:

– På 1940-talet bodde i Telde en familj, Van der Valle som ursprungligen var ifrån Nederländerna. Den första Va de Valle som kom hit var jude men senare blev hans efterlevande mycket hängivna katoliker. Kvinnorna i huset fick för sig att en av dom unga döttrarna var besatt av djävulen och försökte driva djävulen ur henne. Resultatet blev att de dödade den unga flickan som till slut trodde själv att hon blivit besatt och därför blev oförmögen att be någon om hjälp. Det blev en mycket omskriven rättegång och om allt detta kan man läsa i romanen ” Las espiritistas de Telde”.

Under Stadsvandringen i Telde besöktes även ett äkta kanariskt hem där två av öns mest berömda perwonligheter växte upp.

– Vi skall gå tillbaka lite i tiden och titta på hur de båda bröderna växte upp i det hem som vi skall besöka idag, berättade guiden Karin Bertilsson.

Huset är museum sedan 1950-talet, och är tillägnat två bröder. Det finns mycket få föremål där som har tillhört den äldre brodern, Juan. Praktiskt taget allt utom en liten sal visar hur Fernando levde. Brodern Juan blir ofta bortglömd i historien men han förtjänar lika mycket uppmärksamhet som Fernando.

FERNANDO LEÒN Y CASTILLO

1842-1918

León y Castillomuseet skapades om en hyllning till bröderna Fernando och Juan León y Castillo. Det är deras barndomshem samt huset intill, som man gjorde till museum på 1950-talet. Dessa båda hus som byggt ihop till ett, representerar väl den spansk-arabiska byggnadsstilen och visar besökaren hur en välbärgad familjs hem kunde se ut i mitten av 1800-talet i Telde.

Fernando Leon y Castillo, riksdagsledamot utrikesminister, ambassadör för Spanien i Paris, m.m. titeln Markesen av Muni fick han för sin insats i förhandlingarna mellan Spanien och Frankrike om rätten att kolonisera landområden vid Guineabukten.

Av Sveriges och Norges kung Oscar II blev han utnämd till kommendör med stora korset av Nordstjärneorden för sitt arbete som förhandlare i handels och sjöfartstraktatet mellan Sverige och Spanien 1883.

Oscar, med Guds nåd, Sveriges, Norges, Götes och Wendes konung, skrev:

”Göre härmed veterligt att Wi i nåder utnämt spanske f.d. ministern för kolonierna Fernando Leon y Castillo till kommandör med stora korset av vår Nordstjerne Orden, Af hvilken Wi sjelve äro ordensmästare. Till yttermera visso hafve Wi detta med egen hand under skrifvit och med wårt serafimer ordens ingel bekräfta låtit Rosendahls slott i extra underskrift den 16 juli 1883” .

/Oscar

Detta var ett öppet brev för spanske f.d. ministern för kolonierna Fernando Leon y Castillo att bli kommandör med stora korset af kungliga Nordstjerne Orden.

JUAN DE LEÒN Y CASTILLO 1834-1912

Ingenjören Juan de León y Castillo stora livsverk är utan tvekan hamnen i Las Palmas, El Puerto de la Luz, men överallt på öarna finns det vägar, broar, fyrar, vattendammar och byggnader som vittnar om hans mångåriga verksamhet som chefsingenjör för hela ögruppen.

Som ingenjör var han i statens tjänst mellan 1858 och 1891. Vid 68 års ålder blev han rektor för Industrihögskolan i Las Palmas.

Han var en förespråkare för att nyttja de byggnadsmaterial som fanns här på öarna istället för att importera dyrare material utifrån.

Juan de León y Castillo var också mycket aktiv inom politiken och han stödde sin broder Fernando som var ledare för det liberala partiet här på ön under många år. När han inte arbetade med sina projekt eller med politiska uppdrag tyckte han om att koppla av med sin tobaksodling samt att skriva tidningsartiklar.

När Fernando León y Castillos begravningsfölje gick utefter den gata i Las Palmas som bär hans namn gick folket efter kistan och skar sig i armarna och hårbotten så att blodet rann över deras ansikten och kroppar, allt för att visa sin sorg. Advokaten och politikern hade avlidit i Biarritz i Frankrike den 12 maj 1918.

År 1834, Jose de León y Falcon bodde med sin hustru, Maria del Castillo Olivares Falcon i Las Palmas när de fick sin förste son, Juan. Fadern, Jose de León y Falcon som var yngre son i en adlig familj hade på sin lott att administrera släktens jordegendomar i Telde och han installerade sig i det här huset med sin familj när Juan var 2 år gammal. 6 år senare föddes Fernando.

Juan, den äldre brodern for till Madrid när han var 16 år gammal för att utbilda sig till ingenjör. Hans studier gick utmärkt men de kalla vintrarna i Madrid och dåligt uppvärmda rum på pensionatet där han bodde gav honom allvarliga problem med lungorna och han fick lov att avbryta studirna och komma hit en period för att återhämta sig. Till slut kunde han återvända till fastlandet och ta sin ingenjörexamen. Efter 7 års studier och praktiktid kunde han sedan återvända till lugnet här på Gran Canaria. Storstadens liv och rörelse var inget för honom.

Annat var det för Fernando, den yngre brodern, han for också till Madrid för att studera juridik. Där umgicks han med andra kanariesöner och han gav sig in i politiken. Han lärde sig debatteknik och konsten att skriva tal, något som han skulle få mycket nytta av.

Hans första tal inför en större publik hade titeln; Kristendomen och avskaffandet av slaveriet.

Fernando var en ung man med moderna ideer och mycket ambition. Han som många andra i Spanien ansåg att landet behövde en republikansk regering och att man skulle avsätta den odugliga drottningen.

Han var t.o.m. med och konspirerade mot drottningen genom att fungera som budbärare mellan viktiga personer i Madrid och deporterade generaler som befann sig här på öarna. Det var inte första gången man försökte störta den drottningen men den här gången lyckades statskuppen och drottning Isabel II fick lov att lämna landet.

Fernandos medverkan till statskuppen gav honom intädesbiljetten till den viktiga inre kretsen av politiker, och 1870 utses han till guvenör i Granada.

Det var ingen bekväm post för i hela Andalusien hade arbetarna börjat kräva bättre levnadsvilkor och vilda strejker och attentat förekom ofta. Bl.a. härjade den anrkistiska gruppen ” Den svarta handen”. Efter ett år i Granada blev han guvenör i Valencia där situationen var om möjligt ännu värre.

1871 blir han vald till riksdagsledamot för Santa Maria de Guia här på ön men det är inte ofta som han kommer hit utan det blev hans bror Juan som fick vara hans representant.

Spanien var republik under några år men det fungerade inte alls bra. Man försökte t.o.m. importera en man av kunglig släkt från Italien men han avgick snabbt för han kände sig utfryst av folket.

Fernando León y Castillo var inte sen att inse att den monarki som han själv hade varit med och störtat borde återinföras men inte med samma drottning utan med hennes son som hade fått en modern utbildning i England. Sonen kallades till Spanien och blir kung AlfonsXII. Denna lösning tilltalar drottning Isabel helt och fullt och hon kom seda att vara en mycket god vän till Fernando under alla hans år i Frankrike som ambassadör.

Efter Teldebesöket så blev det lunch på trädgårdsingenjör Ingemar Anderssons finca utanför Telde.

/Karin Bertilsson


Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: