JESSICA kåserar. (Nr 2)

På äventyr i bergen

Jessica Palm

Mitt behov av natur, tystnad och eget utrymme gav upphov till idén om att åka på tur i bergen.
Gav mig av fredag förmiddag med lånat tält, liggunderlag och sovsäck samt proviant för två dagar för att skaffa kampingtillstånd i stan (det krävs numera, troligen p g a bränder som orsakats av kampare, men är gratis), vilket jag fick för fredag och söndag, men inte lördag, dock med förhoppning om att kunna blidka campingkontrollanten.
Tog sedan en buss till Teror, en söt liten by i norra inlandet, varifrån det skulle gå två bussar till Artenara. Missade den första med 5 minuter, vilket skulle innebära fem timmars väntan på nästa och sen ankomst till kampingplatsen.
Efter rundtur i byn, intag av medhavd smörgås och kaffe på liten bar,

Camping med grillplats

beslutade jag mig för att försöka lifta. Började gå med ryggsäck uppåt vägen som ledde till Artenara och sträckte fram tummen så fort en bil blev synlig. Inte så lätt som jag hade hoppats… Till slut stannade dock en bil med ung barca-t-shirt-klädd man i. Jag tyckte det bådade gott, men han tyckte att det var långt och frågade vad jag kunde betala. Eftersom det hela var en budgetresa erbjöd jag tio euro, vilket han rynkade på näsan åt och istället föreslog att jag kunde betala i ”carne” – ”kött”, alltså med min kropp.
Haha, jag tackade nej och stängde dörren. Han for iväg och återkom tre minuter senare och hade ändrat sig angående de tio eurona för vilka han kunde köra mig till en plats nedanför Artenara. Vid det laget var jag inte så sugen längre. Snart gav jag upp i hettan och återvände till byn för att invänta bussen i skuggan med en öl.

Två timmar senare snirklade sig bussen uppåt bergen. Blev lätt illamående och anlände inte till Artenara förrän vid 20.30. Det såg också ut som en trevlig by men nu ville jag genast ta mig till campingen.
På uteserveringen tvärs över vägen lät servitören mig veta att Tamadaba låg elva km bort och inte två som min kompis hade antytt. Mitt mod sjönk, men steg snabbt när enda gästen på serveringen genast erbjöd skjuts.
Nu satt han visserligen med en tubo-glas som skulle kunnat innehålla cola, men troligen innehöll cola i kombination med starkare dryck. Han försäkrade att han var ok och tillförlitlig. Jag lät mig nöjas i frånvaro av andra alternativ. Han lämnade dryck och gick och hämtade bilen. När han kom tillbaka frågade han försynt om det var ok att han tog med sig sitt nästan fulla glas. Tja, vad skulle jag säga…

I sällskap av åttiotalsmusik á la Baccara (ni kanske minns ”I can boogie, all night long” m.fl. slagdängor…) åkte vi sakta vägen mot Tamadaba lätt konverserande, eller kanske var det lite ansträngt då jag blev lite spänd i kurvorna med stup vid sidan när killen drack ur glaset samtidigt som han tände cigarett på cigarett och diggade till musiken. Vi tog oss i a.f. fram till campingen, bytte tel-nummer (ifall jag behövde något…) och tackade varandra (jag för ovärderlig skjuts och han för att han fick en välbehövlig paus från sitt bardrickande, låt vara att det ersattes av bildrickande).

Tamadaba solnedgång i väster

Det började mörkna, men jag letade mig ner mot bergskanten där utsikten över Tenerifes vulkanberg Teide i solnedgången var magnifik och beslutade snabbt att detta var min plats.
Tält stod redan uppställda här och var på det högre belägna och stora campingområdet, men här var det tomt. Utan tid för att läsa instruktioner för uppsättning av tältet fick jag ihop det lagom till mörkrets inbrott, åt en snabb middag med händerna (hade glömt bestick, men det blev ett fint minne av måltider i Indien, som oftast åts med händerna), och la mig trött och belåten i sovsäcken. Det var inte så lätt att somna som jag trodde då vinden fick det att låta som om folk gick utanför tältet och jag var lite spänd, men med hjälp av öronproppar däckade jag till sist.
Vaknade långt senare än förväntat och bestämde mig, efter yogurt, müsli och frukt (också med händer) att promenera till Roque Faneque, som jag blivit rekommenderad som utsiktsplats. Små, väl underhållna stigar ledde mig ut till den klippavsats som var så iögonfallande att jag måste tagit minst tio kort på den kvällen innan i solnedgången. Ca. 5 km promenad t o r var ganska lagom första dagen med paus för lunchsmörgås på yttersta klippan.

Vandringsled vid Tamadaba

Efter liten eftermiddagspromenad i motsatt riktning var jag tillbaka och fick besök av skogsvaktaren. Han såg sträng ut och med tanke på att jag inte hade tillstånd för lördagsnatten satte jag på mitt allra ödmjukaste ansiktsutryck. Han meddelade att jag inte fick stanna där. Inte p. g. a. tillståndet utan för att de vill ha alla tält samlade på det stora högre området ifall att det skulle börja brinna. Men min ödmjukhet måste ha fungerat för han sa att jag kunde vänta med flytten tills dagen därpå och vad gällde tillståndet låtsades han inte om att jag inte hade för lördag. Allting gott och så även sömnen denna natt.

Dagen därpå började min matsäck sina. Beslutade mig för en längre promenad till byn San Pedro nedanför berget. Lite drygt 8 km. Insåg på vägen ner att det inte skulle bli en så lätt match att ta sig upp igen i eftermiddagshettan. Nåväl, kalasade på fisk ”a la plancha” med papas och sallad (av vilken jag även lyckades göra en stor tonfisksmörgås till kvällen) med hjälp av bestick samt öl, på lokalkrog. Sen inväntade jag ljummare vindar, vilka inte kom, och gav mig slutligen av vid tre tiden av rädsla att inte ta mig tillbaka innan mörkret. Det var lite överdrivet för även om det gick långsammare uppför tog det inte mer än 3 timmar. Och jag kan verkligen rekommendera denna promenad en lite svalare dag. Det är otroligt vackert och jag mötte inte mer än en grupp unga människor.

När jag kom tillbaka fick jag åter besök av vakten. Denna gång log han faktiskt och undrade hur promenaden varit. Jag som redan börjat lyfta ut mina saker ur tältet konstaterade försynt att jag vet att jag måste flytta, men han sa att det gick bra att stanna en natt till och att jag dessutom skulle bli själv kvar.
Blandade känslor… Skönt med tystnad (efter att alla barnfamiljer gett sig av), men tänk om något hände eller någon dök upp mitt i natten? Fick diarré. Eventuellt av gammal medtagen mat.

Efter ännu en sagolik solnedgånggick jag in i tältet som prasslade mer än någonsin i tilltagande vind. Och

VILKA VYER !

det bildades skuggor på tältväggen som såg ut som otäcka människor och djur. Återigen i med öronproppar och efter meditation inlärd i Indien, (man frågar sig vem som är rädd och koncentrerar sig på att finna svaret och känna rädslan – det fungerar verkligen och rädslan, eller vilken känsla man nu brottas med, ger med sig) somnade jag. Bara för att vakna igen efter bara en timme av strålkastare. Åh, så rädd jag blev! En bil eller ficklampa, tänkte jag. Satte mig och öppnade sakta tältet. Försiktigt tittade jag ut bara för att se att det var det naturliga starka ljuset från fullmånen! Vinden fortsatte starkt genom natten, men jag lyckades somna om och sova tills jag hörde ljudet av Isabelles bil som anlände för att städa toaletterna.

Isabelle var en hygglig medelålders kvinna med söta hunden Esperanza (som betyder tillit), och hon bjöd på kaffe på kontoret en bit bort, skjutsade mig en liten bit på vägen mot Artenara i dimman och tog hand om min packning som hon lovade köra till byn när hon slutade, i tid till bussens avgång mot Teror. Efter 1 ½ timmes promenad över bergen i dimma kom jag fram och tog en rundtur i fina Artenara (så många trevliga byar det finns på Gran Canaria!). Åt lokal ost och hembakat bröd. Hemresan gick betydligt smidigare än ditresan och den varma duschen efter tre dagars spartanskt utomhusliv var obetalbar!

Text: Jessica Palm; Foto ur G Canarias arkiv;  Red: G Forsberg.

Mer om camping på Gran Canaria

Cabildots Campingsida


Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: