Att kunna släppa vädret

thI Kräftans vändkrets, i mitt nya land cirka 300 mil från ekvatorn och cirka 500 mil från Stockholm behöver man inte fundera över vädret. Det är sol varje dag och det blir sällan kallare än +15 grader någon gång.

 

Kåseri av Inger Sultan / Maspalomas

I bondepraktikans land för man bok över vädret. Det har människorna gjort sedan urminnes tider och officiellt sedan slutet av 1800-talet.

”Om Anders braskar, julen slaskar”
”Jag kommer, jag kommer, med käpp och med stav och borde vara framme till Mikaeli dag”
”Hörs åskan i mars faller snö i maj”

I hela mitt liv har människorna i min omgivning varit väderengagerade. Min far skrev varje kväll i den lilla gulvita almanackan hur många grader det varit, hur vädret varit och några andra händelser  som till exempel när lärkan kom eller när hjortronen blommade.

Uppvuxen i norra Sverige, där snön kunde komma redan i slutet av september och där det var vaderett vårtecken när isbrytaren öppnade en ränna för fraktfartygen och den sista snöfläcken forsvann först i slutet av maj, levde man nära årstidsväxlingarna. Skulle man kunna ha knästrumpor och lackskor på examen eller var det livstycke, yllestrumpor och rågummiskor som gällde? Det var viktigt.

Jag minns också hur viktigt det var med Dagens eko och väderleksrapporten klockan halv ett varje dag. Då gällde det att vara tyst och inte störa.  Alla vuxna lyssnade andäktigt och sen pratades det om hur sen eller tidig våren var, hur de kalla vårnätterna skulle påverka potatisskörden och om hjortronblommorna skulle frysa eller regna bort.

Min första lägenhet ägde ingen utomhustermometer. Det enda fönstret vätte mot söder. Det visste jag ju, att det var graderna i skuggan som gällde. Behövde jag veta hur varmt eller kallt det var, kunde jag ju ringa mamma. Det fick jag göra för att veta om draghundstävlingen skulle vara inställd, vi körde nämligen inte om det var kallare än -25.

Min man är mycket intresserad av vädret. Varför vet jag inte egentligen. Han har noggrann koll på väder och vind. Själv är jag mest intresserad av sol och värme. 

Ingen av oss skriver dock noteringar, jag brukar lita till mitt goda minne och veta mycket väl att lärkan kom den 15 februari i fjol men den kom först den 23 året innan.  Jag vet inte om folk tror på mig, men vad gör det. Jag har några fasta datum, oftast kopplade till födelsedagar, då jag noterar om tranorna är tidiga eller sena, om det regnade under Fruntimmersveckan eller om första snön kom före min födelsedag. Det räcker för mig. Huvudsaken är att solen skiner och att sommaren är lång.

I Kräftans vändkrets, i mitt nya land cirka 300 mil från ekvatorn och cirka 500 mil från Stockholm behöver man inte fundera över vädret. Det är sol varje dag och det blir sällan kallare än +15 grader någon gång.

Ibland kommer Caliman, en vintervind som för med sig sand från Sahara och 0112-073bdå blir kvällarna kyliga. Då lyfter de infödda sina armar uppgivet och suckar, stänger dörrar och fönster och tar på sig sina dunjackor och varmfodrade stövlar, ibland även mössa och halsduk, medan turisterna från Sverige solar vid poolen och vandrar till restaurangerna i shorts och sandaler.
Ibland kommer Siroccon, med varma vindar och  ny sand från Sahara. Då kan temperaturen gå upp emot 40-45 grader. Trots värmen fortsätter de infödda att arbeta, pustar lite, torkar pannan” mucho calor” och dricker mycket ljummet vatten. Då vandrar turisterna i badbyxor till uteserveringarna och dricker iskall öl efter att de badat i det salta havet för att svalka sina rödbrända kroppar.

De första veckorna i det nya landet hade vi ingen termometer. Mannen var rastlös. Ivrigt slog han på mobilen för att få veta hur det stod till, fast solen värmde och himlen var blå, men  se en dag hittade han en järnaffär där de hade en liten ful sprittermometer. Han hade ju lämnat sin digitala väderstation med både vind och fuktmätare i fosterlandet. Men den lilla fick duga. Nöjd kunde han avläsa flera gånger om dagen att temperaturen nästan aldrig gick under 20 grader. När den sen, under siroccon, visade 39 grader var det som en vinst. På sin färd genom Sverige i sitt bullrande lok hade han upplevt -38 grader och nu var detta rekord slaget åt andra hållet. En sån vinst är inte att förakta.

Inger Sultan flyttade till södra Gran Canaria i november 2014 och kåserar om livet i sitt nya hemland. Hon är född i Luleå men har de senaste 20 åren jobbat med bl a hunduppfödning i Södra Sverige.

Inger Sultan flyttade till södra Gran Canaria i november 2014 och kåserar om livet i sitt nya hemland. Hon är född i Luleå men har de senaste 20 åren jobbat med bl a hunduppfödning i Södra Sverige.

En bekant som i vår ungdom varit au pair i Hollywood berättade ”varje dag lyste den förbannade solen lika klart” och jag tittade frågande på henne. Hon hade saknat snön och vintern i den eviga sommaren och jag fattade ingenting. Jag som nätt och jämt överlevde vintern och mörkret för att börja leva när sommaren  och de ljusa sommarnätterna tinade upp min frusna själ och mjukade upp mina djupfrysta lemmar.

Då väcktes en längtan hos mig. En dröm om evig sommar. Vad ska man med höst, vinter och vår till, när man kan få evig sommar.

Det blev en lång körsträcka genom livet och årstider, bra och dåligt väder, mörka kalla nätter och midnattssol, men äntligen, som pensionär har min dröm gått i uppfyllelse.
Jag  lever i ljuset och värmen i solens land och jag har släppt vädret utan att blinka.

 

Inger Sultan


Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: